Leadership

Leadership
Part of the team of A-Speakers

Friday, 7 June 2013

Sektbarnen

Sektbarnen

2013/05/28
sekt2
Anna har inte träffat sina barn på flera år. De tror att hon är besatt och farlig. Kristine tvingas ständigt lova sin son att pappa har fel, att Gud inte ska döda mamma. Faktum har träffat frånskilda föräldrar vars barn tvingas växa upp med ena foten i manipulativa sekter. 

Text: Liv Landell Major Bild: Kajsa Bergström
Att barn som växer upp i strikta trosrörelser riskerar att fara illa är väl dokumenterat. Vad som händer med familjebanden när mamma tappar tron är mindre känt. Faktum har talat med frånskilda föräldrar, vars barn hamnat i existentiell korseld. Det kan handla om att pappa blivit frälst men inte mamma, eller om att mamma hoppat av en församling som pappa fortfarande tillhör. Utöver föräldrarnas konflikt som exmakar belastas barnet av att rörelsens doktrin krockar med det sekulära samhällets regler.
Pappan till Kristines lille son har genomgått en förändring. På ett par år har hans sekulära livsstil bytts mot en extrem variant av judendomen i en bokstavstroende sluten församling, med bas utomlands.
– Det kom som en fullständig överraskning, säger Kristine. Under vår relation brydde sig mitt ex aldrig om religion. Han höll på ett par enkla, kristna traditioner, inget annat. Men tydligen blev han frälst efter separationen. Han konverterade till judendomen och radikaliserades i det tysta.
Hur upptäckte du det?
– Jag anade något när vår lille son plötsligt kom hem och pratade om Jesus Kristus och Gud. Men jag kunde inte föreställa mig vidden av hans pappas sökande. Jag kände mig mest orolig över pojkens ångest.
Hur yttrade den sig?
– Han kunde komma hem från sin pappa och gråta för att jag var ond och skulle straffas av Gud. Varje gång han hade varit där fick jag och min nuvarande man börja om från början och försäkra honom om att vi inte skulle dö. Man märker pojkens oro av att han triggar på ord som ”älska” och ”bestämma”. På dagis reagerade de också. Min son hade slagit i näsan en gång, men i stället för att gråta ställde han sig framför spegeln och tittade på blodet. Sedan konstaterade han att ”det är Gud som vill att jag ska blöda”.
Tvivel vid blodtransfusion
Barns rädsla för straff och död återkommer som den största sorgen och svårigheten, också för de föräldrar som själva varit religiösa. Anna är uppvuxen inom Jehovas vittnen, men började tvivla när hennes nyfödda dotter fick en blodtransfusion.
– Jag kände mig hemligt tacksam när läkarna hävde vårdnaden tillfälligt. Det går att göra så tillfälligt om barn behöver blod.
Det skulle dröja många år innan Anna till slut lämnade kyrkan. Beslutet sammanföll med skilsmässa efter ett långt, destruktivt äktenskap med en av de ”äldste” i församlingen. I dag lever Anna helt isolerad från sina barn.
– Ja, mina barn är ju kvar i församlingen, säger Anna. Och de är rädda för mig. De betraktar mig som smittsam. Någon har sagt till dem att jag kan ses som obotligt sjuk i cancer, att jag är förlorad och farlig för dem. Pappan skräms med ­religionskortet och med att de inte ska få träffa mormor heller.
Hur känns det?
– Det känns så klart väldigt sorgligt, men jag hade kunnat leva med det om jag hade vetat att mina barn verkligen avskydde mig. I mitt hjärta vet jag att de lider av att tvingas frysa ut mig. Innan jag blev utesluten stod vi extremt nära varandra.
Anna är isolerad även i det sekulära samhället efter att ha levt ett typiskt kvinnoliv med ”barnbröllop och vuxendop” inom Jehovas vittnen. Hon valde bort gymnasiet, gifte sig vid 18 och var hemma med barnen i 15 år. Nu befinner hon sig i ett socialt vakuum, utan utbildning, arbetslivserfarenhet och kontakter.
– Det är svårt för mig att få grepp om hur allt fungerar för att kunna etablera mig. Men det värsta är att jag inte vet hur mina barn mår.
sekt1Aldrig kalas
Madeleine har en liknande bakgrund, men har kommit längre med sitt nya liv. Hon är ”vittne” sedan födseln, döpte sig vid 14 och gifte sig vid 18 – med en kille hon knappt kände. De fick en dotter, men äktenskapet var dödfött och Madeleine hade under graviditeten börjat ifrågasätta sin tro.
– Jag hade starka tvivel och ville inte pådyvla mitt barn den verklighet jag hade fått stå ut med som barn: att tvingas tacka nej till att vara Lucia, vägra nationalsången, aldrig gå på kalas och knacka dörr hos avvisande människor. För barn är sådant påfrestande, hur mycket beröm man än får i församlingen för att man är så ståndaktig i ”världsliga” sammanhang.
Vad tänker du om skolans förståelse för barn från strängt religiösa familjer?
– Jag upplever att det finns stora kunskapsluckor och att skolan aldrig vågar gripa in i det man uppfattar som en privat sfär. Men vad man gör genom sin passivitet är att man låter barnet representera församlingen och ta ställning i frågor som barn borde slippa bry sig om. När jag var liten upplevde jag till och med att skolan tyckte illa om mig för att jag var vittne. Min lärare slängde bokstavligen igen dörren i ansiktet på mig en gång. Som Jehovas förväntas du värva nya medlemmar också om du är ung, och jag hade råkat knacka på hemma hos min lärare. Det var fruktansvärt. Hon bara tittade på mig, utan att säga något. Och så stängde hon dörren.
Hur kändes det?
– Jag var jätteledsen. I efterhand är jag arg, både över att jag tvingades representera församlingen som barn och på att skolan inte visade någon förståelse för min situation.
Madeleine tog ut skilsmässa efter bara några år och blev som väntat snabbt en paria. Hon lyckades ändå starta ett självständigt liv med sin dotter, vars pappa först var ointresserad av kontakt. Han hade bildat ny familj.
– Jag har upplevt hur det är att bli mentalt utplånad av familj och vänner, men jag har hela tiden haft min dotter nära och kämpat för hennes frihet. Ironiskt nog har det bidragit till att hon nu är aktiv inom Jehovas vittnen.
Madeleine berättar hur exmaken tog upp kontakten med dottern i förskoleåldern, och började planera in viktiga aktiviteter med kyrkan, just på födelsedagar och jul. Han ville hindra henne från ett ”världsligt” liv.
– Så uppfattade jag det i alla fall, säger Madeleine. Min dotter var jätteledsen och förvirrad många gånger som liten. Jag upplever att min exman agerade systematiskt, men jag ville inte göra samma sak, så jag lät alltid flickan välja. Vid tolv års ålder kom hon fram till att hon ville bo hos pappa varannan vecka. Jag anade att det hade med kyrkan att göra och mycket riktigt identifierar sig min tonårsdotter i dag som vittne – trots att hon inte är döpt. Det lägger jag in mitt veto emot så länge hon inte är myndig. Är man inte döpt så har man större frihet som individ.
Hoppas på tatuerad pojkvän
Madeleine beskriver sin dotter som en kopia av sig själv: duktig och driven i skolan och församlingen.
– Hon är så exemplarisk och skötsam, både hos mig och sin pappa. Skillnaden mellan oss är väl att hon får sympatier för att hon har en ”dålig” mamma, vilket kanske motiverar henne att bli ännu lydigare. Jag skulle önska att hon kom hem med en tatuerad pojkvän, gjorde lite uppror! Då skulle det kännas att hon kom lite närmare mig. Nu glider hon bort. Det gör ont i mig ibland när jag hör henne säga präktiga ”sanningar” som premieras i kyrkan.
Madeleine återkommer till att barn måste ges möjlighet att tänka och välja fritt.
– Förmodligen gjorde mina akademiska ambitioner att jag började tänka och till sist ifrågasatte. Jag måste lita på att min dotter har samma kapacitet. Många tycker nog att jag är dum, men hon är stor nog att välja och skulle jag gå emot skulle det få motsatt effekt.
Barn i Jehovas vittnen kan ha roligt tillsammans med mamma och pappa i så kallade familjestudieprojekt. Bland annat kan de med bildpysslet ”streck till streck” lära sig om hur Lots hustru blir en saltstod. Faksimil från www.jw.org
Barn i Jehovas vittnen kan ha roligt tillsammans med mamma och pappa i så kallade familjestudieprojekt. Bland annat kan de med bildpysslet ”streck till streck” lära sig om hur Lots hustru blir en saltstod. Faksimil från www.jw.org
Är du rädd för att hon ska ta avstånd från dig helt?
– Det värsta jag kan tänka mig är att vår relation raderas ut och förmodligen skulle den risken öka om jag satte hårt mot hårt. Hennes identitet som vittne är så djup. En gång råkade jag hitta ett blodkort, alltså ett kort där man vägrar blodtransfusion på sjukhus. Jag blev så klart jätteupprörd, och min dotter var helt förstörd över att jag tänkte konfrontera pappan. Det gjorde väldigt ont att behöva ställa hennes dubbla tillvaro på sin spets så där, men min gräns går när man äventyrar hennes hälsa.
I Sverige kan sjukvården tillfälligt häva vårdnaden för att ge barn blod. I praktiken ska ingen behöva riskera livet för föräldrarnas tro. Generellt upplever frånskilda föräldrar med barn i strikta trossamfund att det saknas kunskap om deras problematik inom sjukvården såväl som andra sektorer.
”Jehova var arg”
Kring millennieskiftet var Dan gift med en kvinna, som efter att ha blivit utesluten i tonåren återvände till Jehovas vittnen. Förhållandet höll inte för det tryck som uppstod när hennes nygamla trosuppfattning krockade med Dans skeptiska syn på tillvaron. Det blev skilsmässa, och deras lille son fick bo växelvis hos mamma och pappa. Dan märkte till en början inte mycket av de religiösa inslagen i exfruns barnuppfostran, men så småningom blev konflikten uppenbar. Sonen var rädd för att pappa skulle dö. Det visade sig att mamma läste ”godnattsagor” där man i ord och bild beskriver hur ”världsliga” människor går under.
– När han var liten mådde min son riktigt dåligt i perioder. Han var livrädd för att jag och andra släktingar skulle dö, för att Jehova var arg på oss.
Dan valde att konfrontera sitt ex med sagoböckerna på neutral mark: hos familjerätten.
– Handläggaren där konstaterade att det var rent skadlig läsning för ett litet barn, men min exfru gick i taket över att alls ha blivit ifrågasatt. Hon var arg för att jag hade hittat böckerna och verkade inte se problemet med innehållet.
I dag är sonen tonåring och har en ganska cool inställning till sina föräldrars motsatta världsbilder:
– Han skämtar om att han bara tror på Gud hos mamma. Men egentligen är det komplicerat, menar Dan.
Problemet med konflikter och vårdnadstvister i skuggan av strikta trossamfund tycks inte särskilt känt i samhället. Kristine och Dan hade båda önskat att det funnits mer specifik kompetens på socialtjänsten.
– Socialtjänstemännen som jag pratat med har snarare tyckt att det är bra att min son fått se två olika världar. Det tycker jag är anmärkningsvärt med tanke på hur rädd han blev för den ena världen när han var liten, säger Dan.
– I vårt fall har familjerätten varit väldigt försiktig, konstaterar Kristine.
– Också när min exman kommit med dramatiska besked som påverkar vår son. Vid ett tillfälle föreslog han att pojken skulle åka med på ett två veckor långt, religiöst läger, utomlands. Samtidigt avslöjade han att han konverterat. Jag blev jätteorolig så klart, och förbluffad över vår medlares lama attityd då. Det råkade vara ett avslutade tillfälle i en serie samtal, och hon var helt inställd på att avsluta. Hade hon haft lite mer förståelse för problematiken så tror jag att hon försökt se hela bilden och varit mer ifrågasättande. Jag gick hur som helst hem och tog reda på fakta om lägret, som inte var det minsta barnvänligt.
Kan det inte ha handlat om en enskild tjänsteman?
– De flesta jag träffat i den här situationen beskriver samma omedvetenhet inom socialtjänst, skola och förskola. Min nuvarande man som är läkare har samma intryck från vården. Man har inte klart för sig vad det innebär att vara skilsmässobarn med föräldrar som hamnar i konflikt på det här sättet.
Att vara tillåtande och öppen tycks vara återkommande strategi hos sekulära föräldrar barn i strikta trossamfund. Karoline vinnlägger sig om att inte avfärda sin son när han berättar om vad pappa säger om en straffande Gud.
– Jag och min nuvarande man är oerhört noga med att resonera och ställa frågor när pojken är rädd. Jag vill inte ge ett litet barn färdiga lösningar, utan få honom att lita på sitt eget omdöme.
Är det inte svårt?
– Visst kan man ha lust att bara slå näven i bordet, men jag vill inte utsätta mitt barn för attacker från två håll.
Är du inte rädd för att han väljer fel? Det händer ju att barn väljer bort icke troende föräldrar?
– Jag fokuserar inte på mig utan på mitt barn och önskar bara att jag kan ge honom så mycket trygghet och förnuft att han får må bra. Det jag önskar är att sjukvård, skola och förskola blir bättre på att stötta barn i min sons situation.
sekt3Tappat sin tro
Pernilla var etablerad i samhället när hon och hennes man gick med i Jehovas vittnen på 80-talet. Under lång tid kände hon sig enbart berikad av att vara medlem. Hon beskriver sig som en auktoritet inom sin församling – en som gav råd och hade hög status i egenskap av hustru till en äldste.
– Att vara vittne innebar bara positiva saker för mig, under lång tid, konstaterar Pernilla. Men jag är en principfast människa som inte tål hyckleri. För att göra en lång historia kort så började jag bli skeptisk när det gick ut nya direktiv om vad vi skulle tro och predika. Det gjordes förändringar som man förväntades följa okritiskt. Sånt har jag svårt för, men det som fick mig att bryta var när det visade sig att de äldste rådde en kvinnlig församlingsmedlem att inte polisanmäla sin man trots att han misshandlat och våldtagit henne på ett extremt förödmjukande sätt. Min man var en av dem som tyckte att locket skulle på. Med tiden inträffade andra saker och till slut kändes det omöjligt att vara gift med en person som prioriterar fasad framför innehåll. Jag hade tappat min tro på flera sätt.
Pernilla beskriver sitt avhopp som en chockartad upplevelse. Trots att hon var beredd på att bli isolerad hade hon räknat med fortsatt kontakt med sina barn.
– Ja, två av dem är vuxna och vi har stått varandra nära. Min son och jag har en okej relation, men hans fru vill inte veta av mig så det blir ändå svårt att träffa honom och barnbarnen. Min dotter bröt helt med mig så fort mitt avhopp blev officiellt. Sedan dess har jag knappt hört av henne. Det är min stora, stora sorg. Jag kan knappt andas när jag tänker på det.
Pernilla framhåller att hennes problem med dottern inte går att jämföra med att ha en litet barn som tillbringar halva sitt liv i en sekt.
– Min dotter har ju ett liv och fungerar trots allt i sitt sammanhang. Det måste vara mycket värre att ha sin femåring i en sekt varannan vecka. Vad gör man för att få barnet att känna marken, liksom?
– Jag vet inte, säger Kristine. Kanske handlar det om detaljer. Jag har kommit överens om att min lille kille ska ha vissa saker som bara han bestämmer över, för att ge honom känslan av att han äger sitt liv. Så han har fått bestämma om sitt hår. Han vill ha det långt. Tyvärr ville hans pappa inte låta honom ha kvar det privilegiet. Riktiga män har kort hår, så han tog pojken till frisören ändå.
Vad tänker du om det?
– Att det egentligen handlade om att markera mot mig. Men det blev pojken som straffades.

Det här är Jehovas vittnen

Jehovas vittnen – Bibelsällskapet Vakttornet är en internationell, religiös rörelse vars läror grundas på bibeln, men på flera sätt avviker från traditionell kristen tro och ”den heliga skrift”. Jehovas vittnen isolerar sig från andra religiösa grupper vilket är ett av skälen till att rörelsen har klassats som sekt. Jehovas finns i Sverige sedan slutet av 1800-talet och hade för ett par år sedan över 20 000 anhängare.
Sekter 
En sekt utmärks av att den är sluten och avviker stort från samhällets religiösa huvudlinjer. Sekter är inte sällan destruktiva och kan då sammanfattas som toppstyrda, kontrollerande, kostsamma och repressiva särskilt mot de medlemmar som hoppar av.

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (mormoner).

Kristen. Cirka 9 000 medlemmar i Sverige. Känd för unga missionärer i vita skjortor.
Framgångsteologin. 
Kristen. Hävdar i en extrem form att sjukdom är Guds straff. Svenska Livets ord avvisar numera koppling till den. 
Krishnarörelsen. 
Hinduiska rötter. Från USA. Ett 100-tal medlemmar i Sverige, tempel i Lund och Göteborg.
Scientologikyrkan. 
Nyandlig rörelse. Människan är en odödlig andlig varelse. Driver Narconon, omtvistad drogbehandling.
Källa: Nationalencyklopedin och Anhörigföreningen Hjälpkällan 
(www.hjalpkallan.se)

No comments:

Post a Comment